badkrukan

Idag var hela familjen på babysim för första gången. Lillfisen var jätteduktig och jag satt på kanten, stolt som en tupp och tyckte min unge var duktigast och vackrast. Jojomen! Det kan ju faktiskt ha varit just så men troligtvis var det mammahormonerna som spelade mig ett spratt.
En annan sak satt jag och funderade på. Jag var nämligen den enda som inte badade. Den officiella versionen lyder som så att jag trodde att endast en förälder var välkommen i vattnet. Den inofficiella, att jag inte pallar att visa mig i bikini. Hela kroppen är för stor, sladdrig och täckt av röda strimmor. Tigerränder som min älskade karl kallar dem. Jag gillar när han säger så. Gör mig lite extra kär i den där mannen som av någon outgrundlig anledning verkar älska mig precis som jag är. Trots den jag är.
Sen tänkte jag lite till och då blev jag arg på mig själv. Varför ska jag sätta mig själv på undantag och inte vara delaktig i min sons lycka och utveckling för att jag är fåfäng? Är jag inte värd lika mycket som andra mammor som lyckats bättre med matintag och träning? Varför ska jag straffa mig själv för att någon annan satt upp en knasig idealbild av en kvinnokropp? Jag är jag och jag duger fint trots mina skavanker. Till nästa vecka så är det jag som letar fram lite mod och visar upp tigerränderna och skrattar tillsammans med min familj i vattnet.