Tiden är ologisk och osammanhängande. Jag åkte ifrån Sainte-Adèle tidigt i morse och landade i ett mörkt och regnigt Stockholm i morse... Det borde finnas en natt emellan men det gör det inte. Bara ett stelt, rastlöst skakande i en mörk ståltub. Jag har verkligen inte svårt för att somna annars men det ter sig omöjligt att lyckas med just denna elementära handling uppe i luften. Nu är jag lite lagom groggy och anstränger mig för att inte somna för tidigt.
Stockholm i mitt hjärta,
låt mig besjunga dig nu,
åldrad i ungdomlig grönska,
öarnas stad, det är du!
Jodå, hon är vacker trots regnet och den gråa massan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar